med mig till kanada den här gången följde miss brandi carlile, det har visat sig väldigt tydligt. jag vet att jag är extrem när det kommer till counting crows, jag kan lyssna och lyssna och lyssna, jag tröttnar aldrig och de får mitt hjärta att banka på ett särskilt sätt. men här, i ett tält långt i från civilisationen uppe i british colombias berg ger brandi carlile mig samma känsla. den där inre lyckan musik kan ge, på ett helt okomplicerat sätt.
well, och när jag lyssnar på brandi tänker jag alltid på michelle, alltid. det är en sån där ultimat ihop-koppling. som müsli och mjölk. som te och tända ljus i mammas och pappas kök i marstrand. ni förstår. michelle, vars liv som fantastisk person och nu även mamma följs via blogg och facebook härifrån andra sidan. det är så himla himla fantastiskt att se var alla tar vägen, hur olika val man gör, vad ödet tar oss, alla människor jag träffar som har så olika berättelser.
jag inspireras varje dag av mina fantastiska vänner hemma i sverige, mina barndomsbästisar, strömma-godingar, fellow fjäll-säsongare. alla dessa personligheter. intryck de gör. fascination. attraktion. irritation. när jag tog tåget utifrån long island in till new york för att ta en sen buss ut till newark och övernatta där träffade jag en jättefin jody som helt oprovocerat började prata med mig. åkte tåg ihop, kämpade oss igenom en packad penn station, hängde i bryant park, kramades hejdå under en byggställning. han gjorde min kväll. helt oväntat. så vill jag att mitt liv alltid ska vara.
