agálašvuođa duokái/beyond the border of eternity

tjugosju år, samisk, så vacker, magisk.
igår spelade sofia jannok på kulturkalaset, på parkeringen utanför storan, med en liten lagom publik och ett underbart fint band. jag var där och jag vart frälst, frälst av henne så att det kändes som jag aldrig skulle vara annat än lycklig igen. och då får man tänka att jag redan var hyfsat frälst innan. men det är ju inte konstigt, det är nog verkligen min grej sånt där. trolskt och djupt. med texter om ändlös tundra och norrsken. åh jag är ju ganska fånig, men mh, fint är det!
så jag sprider det magiska så gott jag kan och tänker att jag en dag ska se de platser hon sjunger om på riktigt. ja.

(inte sofia jannok, men hennes eminenta basist)