nattreflektioner

varför är jag så sjukt dålig på att gå och lägga mig?

det är nått mellan oss, mellan oss och världen

"livet. ska det alltid vara du och jag, eller vad säger du? du fortsätter ständigt förvåna mig, du tar mig till så spännande platser, presenterar mig för så fina människor. lär mig så mycket, hela tiden. slår mig på käften när jag behöver det. ger mig så oändligt mycket kärlek. jag vill alltid vara med dig, så länge vi bibehåller en så frisk och utvecklande relation som vi har haft hittills. you rock. never let anyone change you."


anteckningsboken, september 2015. precis så känns det. ♥

tidal waves don't beg forgiveness, crashed and on their way

känner massa känslor, drömmer massa drömmar, tänker massa tankar.

älskade vinterhem ♥

hamrafjället, aka bakgården. 

grab your coat, it's time to hit the road

träningsvärk i magen och existenskris deluxe på hammarvallsvägen ikväll. hade varit bra om jag kunde tänka lite mindre på kanada än typ HELA TIDEN. 

throwback tuesday

just det. det fanns ju en tid då jag bojkottade facebook. det var bättre förr.

letters for you

någonstans i mitt inre är jag lite lost, fast jag ändå är tillbaka på stället där mitt hjärta är som mest hemma och hela vintern ligger framför oss. det är inte så att jag känner mig olycklig, inte upprörd över något, bara annorlunda. jag vet att det kan bli lite rörigt när saker i livet ändras, såklart även när man flyttar från en älskad del av världen till en annan, när man är van vid en grupp av människor och byter till några helt andra. det är okej. jag är mest fascinerad, mest intresserad. peppad på att få veta vad vintern bär med sig, vem som kommer bli min bästa säsongsvän och vem jag kommer komma ut som på andra sidan, när det är dags för nästa stora flytt. 

jag vill att det ska dra igång på allvar, jag vill vara i allt och göra galna saker och mindre galna saker så som det alltid är. jag vill få spendera långa nätter med att beskriva det i stora ord på brokiga papper och skicka ut i världen, skriva om känslostormarna och alla vackra människor, till dom som finns där för mig, dom som fortfarande uppskattar det som skrivs med penna och stoppas i kuvert. häromdagen kom ett kärleksbrev i brevlådan jag tillfälligt kallar min, och det är så fint varje gång, den värmen i hjärtat är svårslagbar. viva brevskrivandet! må det aldrig upphöra. 

headstrong

thinking about forgotten times, winter and never-ending beauty. how people affect each other differently. stupidity. starry nights. miranda. full, of dreams, ideas, ambitions. fearless.

lego house - ed sheeran

♥

galenskaper

livet är mycket och förändringar är på ingång, lilla hjärtat är ledset men allt är i sin ordning, det tar bara lite tid att förstå. tursamt nog gör oplanerade galenskaper tillvaron lättare, skönt att man kan bryta lite regler och hänga med tokiga aussies när allvaret blir för stort. ♥

the coronas – addicted to progress

i don't regret anything

 

a little piece of life.
lucky tatla is so patient. ♥

sometimes, i feel i'm wasting my days

med mig till kanada den här gången följde miss brandi carlile, det har visat sig väldigt tydligt. jag vet att jag är extrem när det kommer till counting crows, jag kan lyssna och lyssna och lyssna, jag tröttnar aldrig och de får mitt hjärta att banka på ett särskilt sätt. men här, i ett tält långt i från civilisationen uppe i british colombias berg ger brandi carlile mig samma känsla. den där inre lyckan musik kan ge, på ett helt okomplicerat sätt.

well, och när jag lyssnar på brandi tänker jag alltid på michelle, alltid. det är en sån där ultimat ihop-koppling. som müsli och mjölk. som te och tända ljus i mammas och pappas kök i marstrand. ni förstår. michelle, vars liv som fantastisk person och nu även mamma följs via blogg och facebook härifrån andra sidan. det är så himla himla fantastiskt att se var alla tar vägen, hur olika val man gör, vad ödet tar oss, alla människor jag träffar som har så olika berättelser.

jag inspireras varje dag av mina fantastiska vänner hemma i sverige, mina barndomsbästisar, strömma-godingar, fellow fjäll-säsongare. alla dessa personligheter. intryck de gör. fascination. attraktion. irritation. när jag tog tåget utifrån long island in till new york för att ta en sen buss ut till newark och övernatta där träffade jag en jättefin jody som helt oprovocerat började prata med mig. åkte tåg ihop, kämpade oss igenom en packad penn station, hängde i bryant park, kramades hejdå under en byggställning. han gjorde min kväll. helt oväntat. så vill jag att mitt liv alltid ska vara.

"sometimes you have to sacrifice what you like, 

in order to do what you love"

litenheten

lätt helgens bästa bild.
lite så känns livet. lyckligt.
och imorgon flyger vi över atlanten. tillbaka bär det. jag är sista minuten-nervös, men det är väl okej.

dreamteam♥

my faith in fate

det är mycket på tapeten i huvudet, mycket att kolla, fixa, planera. lite sådär över gränsen, fast jag känner mig väldigt ostress och det är skönt. bäst just nu är vårkänslorna, framtidsplanerna och att det här stället gör mig så jävla lycklig. är det här jag ska bo, om jag nu kommer till ett stadie då jag vill stanna på ett ställe? kanske. eller så är det bara så bra för att jag ser till att komma iväg härifrån halva året och det blir en perfekt balans. jag tror på balans.

idag kom bästa bästis-fanny hem från la france och vi pratade i telefon och det var guld. så himla fint när ens vänner kommer hem från sina reseäventyr, får en att längta extra tills man själv drar och så funderar man lite när man ska få till att resa tillsammans..! det är fint att både rita och fanny är på svensk mark igen nu i alla fall eftersom de båda är med på topp tre folk jag helst ringer och pratar i telefon med. även om rita är sämst i världen på att svara i telefon, men jag brukar berätta det noggrant för hennes telefonsvarare varje gång och det brukar ge resultat en stund senare. hotar bara lite, säger lagom elaka saker så att hon ändå väljer att ringa upp. gäller att känna av vart gränsen går.

igår bestämde jag nog nästan att jag kommer åka härifrån ner mot södern den nionde april, då slutade kvällen på säsongens sista måndagsklubb och vi dränktes i dans och provocerande billig öl och jag hamnade på en bänk jämte jossan som erbjöd mig att åka ner med henne och amanda i bil då. sweet sa jag, det blir nog perfekt bara jag får lite tid att tänka igenom det hela! och det blir nog faktiskt ganska perfekt, det känns som att det bara är att tacka och ta emot.

ja, det får nog räcka för nu, nu är det dags att stänga ner och gå och sova lite efter en ganska fysiskt inaktiv men produktiv dag. imorgon jobbar jag kanske min allra sista långpanna för säsongen och det är ju skönt och sorgligt på en och samma gång. men det kommer ju en säsong till innan man vet ordet av!
peace out!

"and you ruined his birthday"

först och främst, för att det här är så jävla roligt och kvällens nöje, 

eliten av youtube-nördar som battlar loss, otvivelaktigt sevärt;

second, livet. det händer massor mest hela tiden och jag inser när jag läser om ritas äventyr att det är jävligt roligt att faktiskt skriva saker på sin blogg emellanåt. bloggsvackan har varit lång och tung nu och då hinner man ju glömma själva det roliga. men förändringen är kommen! 

ärligt talat så består ju det mesta av min tid av jobb, av att servera på världens bästa lilla restaurang, på dagar, en del kvällar och emellanåt nätter också. så är ju tanken med säsongandet, att man ska jobba mycket och tjäna ordentligt med pengar - därmed inte sagt att man inte ska hinna med något annat såklart! majoriteten som är här och jobbar har ju valt det av en anledning, har ett gemensamt intresse i skidåkningen och naturen. kind of som i kanada. 

alltså ägnar jag min tid åt en blandning av skitfina saker med en blandning av skitfina, likeminded människor. eller utan. mycket av min lediga tid håller jag mig för mig själv eftersom jag träffar så satans mycket folk varje dag på jobbet. fast såklart inte all, det blir en del skidåkning, partande, ridning, middagshäng och dylikt med finingarna här, i synnerhet min homie linnea! mycket skjysst kroghäng och ett par fina efterfester, det är ju något jag insett att jag gillar jävligt mycket. fulsprit och dans, gamla youtube-klipp och så somna i någons soffa.

vad som är aktuellt nu är att vi inte är säkra på om snön kommer räcka över påsk, vilket är en big big thing. vädret har varit fel hela vintern och det är inga mängder snö kvar nu, men det är svårt och säga om det är tillräckligt eller inte. bara att vänta och se. efter hela säsongens gråväder har govädret gjort entre i alla fall och vi har fått nästan två veckor med redigt fint väder, så galet härligt! lite av den tiden har jag varit ledig och fått njuta av det både upp på fjället, i backen och från hästryggen, so sweet. men även på jobbet är det så himla gött, för folk blir på så bra humör, sitter ute i solen och dricker bärs och är nöjda från början liksom! 

ja, det vart en liten overview i alla fall, jag ska försöka leverera bättre den närmaste framtiden också och har förhoppningsvis spännande saker att berätta om så småningom dessutom..! 

until then, all my love!

vidgade vyer x2

yolo

är toktrött och skriver mail till kanada, mycket liv och perspektiv och nattäventyr, mycket bra-känslor och funderingar med främlingar. jag blir blixtkär i hälften av alla jag träffar just nu, vet inte om det är mig eller dom det är fel på. eller rätt på, det är ju bara för att alla är så fina för tusan! saknar ashley. peppar nytt resande. hästfest med tok-linnea mest hela tiden och hon är ett kap och så rätt och ganska cray-cray, gör mina dagar tillsammans med oväntade kollektiva kärleksförklaringar och alltför hög musik. fast idag var det faktiskt kombon linnea-solsken-den här bilden:

det var en guld dag, det förstår ju vem som helst, förhoppningsvis! nu ska jag råsova.

peace and love!

kloka ord från mig själv

oh lord, det är mycket som händer på en gång just nu. fina saker, lite emotionellt bara och så är jag ganska tramsig ibland. MEN ikväll lät jag mig inspireras, eller jag blev rätt oplanerat inspirerad. av mig själv av alla människor.

innan jag lämnade chilcotin holidays fick jag skriva en så kallad staff story om min upplevelse på ranchen, som nu publicerats på wilderness jobs' blogg. som jag följer. och det var bra, jag blev imponerad, inspirerad som sagt, motiverad på nytt av att läsa den. kände att det var rätt bra skrivet och bra sammanfattat.

här är min staff story:

"So, in life a lot of unexpected things appear to happen. I left Sweden for Canada in early September 2013 and four months later going back my whole way of seeing the world is different.

I just turned twenty; I am in the middle of experiencing the world with a traveling heart and a wish to learn something about everything. I was going to a ranch in North America mainly to work with horses and develop a little bit as a person hopefully, that was the plan. And here I am, have been working a bit with horses, yes, but mostly with other things, new things. And have developed as a person, yes, but not just a little bit, I would more describe it as a huge bit. An amazing bit!

Before I went to Canada I finished a three years education in agriculture 2012 and then spent one year working at a couple of different places, a riding stable in Ireland during the fall, a restaurant in a ski resort in the north of Sweden during the winter season and a bed & breakfast/travel agency/café during the summer.

With my education I got to do a lot of working practice so I had quite a bit of experience of different working environments already and I got to go working on Iceland in the summer of 2011, so it wasn’t my first time going alone to an unknown country either. But with that behind me I sort of knew that you never know how things are going to turn out, whatever picture you have in your head before you go, it can show up to be completely different.

Chilcotin showed up to be almost as I pictured it actually, on the surface anyway. Pretty soon I started to discover something else though, after some talks, some digging, some paperwork (!). The actual search for personal development in everything, the open-minded thinking, the endless possibilities to learn new skills. The genius combination of being in the wilderness, in an environment full of risks, living a lifestyle on the edge and letting people into this, get them challenges way out of what they’d ever dreamt of. For me it has become obvious that nothing is more developing than this, if you’re ready for meeting the unknown, if you can handle it.

And I must say, this is what I think has been most valuable for me. The change of thinking and the view of possibilities I have now that I didn’t see in the same way before. Not that I didn’t lived a happy life or had goals and dreams before, but the feeling is different now, the importance of keeping focus is more centered and I have a way more clear picture of life, what I want to do and sort of the way to accomplish it.

My learning process, my challenges started during my second week at the ranch when I got thrown into the logging work. I had a small experience of driving heavy equipment before from driving tractors at school and I enjoy it, but to suddenly be out in the real world, doing real high-risk work in the forest was different. Scary and challenging, being aware of all dangers and people working around me, soft, fragile people that wouldn’t have any chance of protecting themselves from a huge, heavy skidder if I did something wrong.

But I got the chance to choose if I wanted to do it or not, and I decided to keep going, because I enjoyed and wanted to master it, be able to do it and feel confident with it. The best choice I could do, when seeing it now, afterwards. It was a whole new field of skills.

Getting an identity with the logging, being “the loggers” together with Randy, meant a lot to my self-confidence and opened up my eyes for everything I could do even though I had no experience of it. The maintenance work of the skidder was a certain part from the beginning, but that’s when I started widening my horizon with doing all kinds of mechanics and maintenance work on the trucks, the backhoe, the snowmobiles.

I felt important; I had a role and hungered to get more. Without really reflecting at the beginning I searched for things to be responsible for, projects to lead. And the ranch environment provided it all for me, I just had to understand it myself.

With all this came the challenge of balancing my time as well, since my interests wasn’t all about logging and mechanics after all. The will of learning new skills had grown bigger since coming to the ranch and I tried to make sure I got to try everything new when a possibility showed up, or I made it happen myself. So the whole new field concerning the hunting became one of these things, from knowing nothing I went to study the CORE, get to go out scouting, handle and shoot with a rifle and tracking.

Other new things was de-shoeing the horses, tracking and herding home horses from the mountains and training Ranger, the little foal of the wild mare Cheyenne. I have never been training such a young horse before, but it has been wonderful to work with him and see his huge steps forward, he is an amazing, cooperative little horse and he managed to steal my heart totally. With training him I learned the skills of roping as well, which sure is cool as hell!

To develop and learn more about the managing part I got thrown into do coordinating my last month at the ranch, which was a light introduction to any leader/manager role. With the full time logging at the same time and the little horse to train it became an even bigger personal challenge trying to handle the pressure of keeping track of everything, being aware of everything happening at the ranch and of everybody’s work and interests. A tough one, but sure a well needed one as well.

To try and summarize it I had a totally outstanding time at Chilcotin Holidays, counting all different sections, from the people I met to the skills that I learned and the way I developed on an intellectual and emotional level. I got inspired and motivated in so many ways from the environment and from the other staff members.

I will always keep this experience with me and I hope I will return to Chilcotin to work again, dig deeper into the knowledge of running a business and take part of the endless stream of possibilities this place provides. Maybe after half a year, one year, two years, I don’t know for sure. First I’m going back to Sweden, working a winter season at a completely different place where I’ve been before, where I already am someone, to see how it affects me, and how I affect it. How my changed way of seeing life is going to be in an environment I know from before my Chilcotin experience."