känslan av allt det fina i livet, och att kanske inte ha det så länge till

jag har varit med om min första nära döden-upplevelse.
ja, jag är helt uppfylld av det, fortfarande, ett dygn senare.
för det var så väldigt mycket på en gång, och det var extremt surrealistiskt, alltihop. 
     när jag äntligen kom tillbaka till emma efter att hela äventyret var över var jag fortfarande så skärrad att jag hasplade ur mig allting samtidigt som jag skrattade och var allvarlig om vartannat. det var galet.


men nu ska jag inte hålla er från att få veta vad som verkligen hände, för så här var det.
jag hade varit och jobbat i smådjurstallen på fredagseftermiddagen, eftersom jag har jobbar helg nu och skulle gå igenom allt som ska göras med de små liven under lördag-söndag. anyway. jag slutade i alla fall vid fyra och tänkte att jag skulle dra ut på en liten vinterpromenad med min iPod innan det blev helt mörkt. anna hade inte kommit tillbaka än och jag visste inte att emma var på sitt rum, så jag gick utan att säga till någon. utan vantar, utan ficklampa. jag skulle ju gå en liten sväng längs grusvägen mot härsnäs, och jag hade en reflex ifall det skulle komma en bil. 
     men jag gick inte bara längs vägen, utan bestämde mig ändå för att gå den lilla skogsrundan jag och rita hittade för ett par veckor sedan. jag hade ju gått den två gånger och tänkte att det inte skulle vara något som helst problem, även om det var lite mörkt. och det skulle det inte heller behövt vara, men när jag som bäst gick där, följandes ett par färska fotspår från någon som hade gått där tidigare på dagen och mest orolig för att stöta ihop med en stor älg eller så, kom jag utan att märka det bort från den vanliga stigen. för det var liksom mörkt och snö mest överallt framför mig. (ni vet hur det kan vara.)
     så jag kom ifrån den vanliga stigen och märkte så småningom att jag var lite fel, men tänkte att den där människan som gått där före mig hade gått någon stig som bara kom ut lite längre bort på grusvägen som man kommer till när man går rätt väg. logiskt! men så var inte fallet, vilket jag insåg efter ännu en stund. fast jag kände ändå att jag gick åt rätt håll, någonstans längs vägen mellan skolan och sätila borde jag ändå komma ut. mhh. tänk så fel man kan ha... jag fick så småningom lätt panik. jag var ensam, ute i massiv skog, utan att veta vart jag var och det var mörkt och minusgrader. ni kanske kan föreställa er. men jag tänkte i alla fall inte på älgar och vildsvin längre..!


mamma frågade mig igår varför jag inte vände och gick tillbaka till där jag kände igen mig då, men jag hade liksom uppfattningen av att vara på väg åt rätt håll hela tiden och ville inte gå en lång omväg tillbaka. så jag höll fasta på fotspåren framför mig, i skenet av ficklampan på min mobil (välsigne den säger jag bara!) och stretade upp och ner för antalet kullar, pulsandes och halvspringandes i snön med den lätta paniken i bakhuvudet. ja, vid det laget var det helt mörkt och ganska kallt. långkalsonger hade jag i alla fall, men som sagt inga vantar. jävla pucko. fast jag var ändå inte så skärrad att jag ringde någon, vilket jag faktiskt kunde ha gjort eftersom jag hade mobil. jag kände liksom bara att ifall jag gjorde det så skulle jag skrämma upp den jag ringde och den personen skulle ändå inte kunna göra så mycket. dessutom skulle det nog gjort mig rädd på riktigt också. 
     men, så kom jag äntligen fram till en grusväg. lättnad! det kändes himla bra, den måste leda någonstans, mot människor tänkte jag. herregud, då visste jag verkligen inte var jag var längre, för det var ingen väg jag kände igen. fortfarande massiv skog runt om, men två par fotspår som hade gått samma håll som jag. dock fanns en massa vägar som vek av åt olika håll från min väg, vilket kändes lite obehagligt. jag tänkte antalet gånger att jag kanske skulle gå in där, eller där? fast jag höll fasta på fotspåren och fortsatte, fortsatte så länge att jag började känna den där riktiga paniken igen. var på väg att ringa emma, men avhöll mig ändå. 
     och, äntligen möttes min väg av plogspår, någon hade plogat upp till där jag var! då släppte det mesta, då visste jag att bara jag följer den plogade vägen måste jag komma till bebyggelse. vilket jag strax gjorde. en liten gård, där jag övervägde att gå in för att fråga exakt var jag var, för jag kände inte helt igen mig. men jag skymtade en större bilväg längre fram och var rätt övertygad om att det var vägen mellan strömma och sätila, så jag stretade vidare. fast ja, intressant nog talade busshållplatsskylten framme vid vägen om för mig att jag var i almered, och det var nog först då jag insåg hur borta jag var. för almered ligger då definitivt inte på vägen mellan strömma och sätila. jag hade aldrig hört om stället. ja, så då la jag ner hela min stolthet och knackade på närmaste hus, där en farbror öppnade som förvirrat lyssnade när jag hasplade ur mig att jag var från strömma skolan och hade kommit lite fel i skogen, så nu visste jag inte riktigt var jag var och kunde han kanske hjälpa mig?


haha, jorå, jag var lite fel. lite ganska mycket fel, och han verkade rätt förvånad (inte undra på det, sånt där händer nog inte varje dag!) men också road av det hela. och precis när jag stod där på trappen och väntade på att få en beskrivning på hur jag skulle kunna ta mig hem (för så långt kunde det ju inte vara tänkte jag...) så for en buss förbi som det stod björlanda på. "den där skulle du kunna ha tagit, så hade du kommit till strömma" sa han till mig. åhh, är det inte typiskt hann jag tänka, innan ytterligare en man kom ut i hallen och sa någonting i stil med "men jag ska ändå åka hem nu, så jag kan skjutsa henne". 
     vilken jäkla tur man kan ha! och det visade sig att han bodde någonstans vid härkila, så det skulle inte bli någon direkt omväg för honom att köra hem mig. men alltså, jag satt bara och tittade ut när vi åkte sen, förbi ställen jag aldrig sett förut. hur sjutton kunde jag hamna så fel? och han jag åkte med skrattade och sa att jag verkligen hade kommit rätt så fel, även om det inte är så värst långt mellan strömma och almered genom skogen, där jag hade gått. 
     så vi passerade så småningom sätila och jag kände åter igen mig. blev avsläppt vid busshållplatsen och tackade honom så himla mycket, för då hade jag fått klart för mig att det skulle tagit över en timme att gå hem, såvida jag inte ville ta samma mysiga väg tillbaka genom skogen..! 
     och det var alltså där jag stapplade upp till storgården, helt slut och fortfarande rätt uppstressad, och hittade emma som fick höra ungefär "...du anar inte vad jag precis har varit med om..!"


mhh, det var alltså min fredageftermiddag. inom mindre än två timmar hade jag hunnit med allt det där. det var något av det märkligaste jag har varit med om, det känns liksom inte som det har hänt. mer som om det var en väldigt fängslande dröm. 
     jag har fått väldigt olika reaktioner när jag har återberättat det hela. mamma trodde att jag hade gått ner mig i en vak eller något när jag sa att jag hade varit med om en nära döden-upplevelse. mhh, det hade också varit dramatiskt... 
     emma och anna var båda jättebra lyssnare när jag kom tillbaka och svamlade fram allt, sa att de hade varit asrädda om de hade vart jag. agnes verkade inte speciellt tagen, men michelle var rätt upprörd över att jag efter hela skogsdelen hade hoppat in i en bil med en helt okänd människa. fina michelle. och vi ska inte glömma rickard, som mest tyckte att jag var dum som lyckades gå fel i skogen. mhh, visst. men nu gjorde jag det, och jag bryr mig verkligen om vad han tycker..!
     hela grejen var dessutom inte bara läskig och fylld av tankar på att jag skulle frysa ihjäl där ute i skogen, utan det var lite spänning och äventyrs-känslor också. jag utmanade mig själv lite när jag bestämde mig för att gå rundan i skogen, även om jag hade fullföljt den som vanligt, för jag visste att jag skulle tycka det var obehagligt med tanke på vad man skulle kunna stöta på där ute. 
     
det var helt enkelt en erfarenhet, tror jag! jag kommer inte göra om det, inte gå iväg på ett så där dumt sätt igen. men nu kommer jag alltid kunna ha en något spännande som hänt mig att berätta om. det är ju bra. det som skulle vart närmare än "den omväg jag skulle behöva gå om jag vände tillbaka" blev en ganska mycket längre omväg ändå. å jag litar nog fortfarande på mitt lokalsinne, men jag har insett hur fel uppfattning man kan ha om riktningar när man bara går på känsla.