Vardagen nu.

Äsch. Har tänkt att det är dags att skriva lite om praktiken.

Eller jag vet inte vad jag ska skriva riktigt.

...

Det är en ny värld och det är utmanande. Det har både vart läskigt och tråkigt och jobbigt, och känslan är att det ger mig massa. Det är inte alls som jag förväntade mig, och det är kanske det bästa. Det är spännande och det är mysigt. Det är svårt och intressant. Och nu finns snart inga ord kvar, och jag vet inte om ni har förstått någonting.

 Men jag älskar det. Jag älskar att de är fina, de som jobbar på kliniken. Att det som inte kändes rätt i början var nått bra. Att jag har Sofia som min trygghet (ja, jag dras till Sofior, det bara är så).

Och jag älskar att jag, som en tjänst, får gå promenader i Majorna med de underbaraste av hundar under dagarna. De fåniga, bedårande små chihuahuaorna, de rejäla retrieverna och den fantastiska finska lapphunden, i höstväder bland charmhus och caféer.

Och om Carina inte var så snäll skulle jag aldrig tveka att ta med Murjjo hem. 

Han är nog det finaste jag sett.

Men! Bör kanske nämnas att jag förstås gör annat hela dagarna. Jag är ju på en veterinärklinik, inte något hundställe. Fast kanske vill ni inte att jag ska berätta om det, för det känns bara inte rätt. Och annars får ni för i helsike säga till. 

Det händer massa iallafall, så är det. Och det är bra.

Nu är jag nöjd, eller lite närmare nöjdstadiet åtminstone. Nu ska jag försöka göra allt annat på listan för att bli nöjd. 
...eller bara titta lite på vårt fabulösa mustasch-klassfoto. Mycket annat behövs inte för att man ska bli rätt helnöjd! 
...fast nu började jag längta efter ponny-hästen, mindre nöjt kanske. Dock bör jag vara hyffsat nöjd då helgen är stallhelg och massa ponny-tid. Häst-gos imorgon, häst-gos på söndag. MH!