Såhär äre:

Att jag hamnade på Strömma, på världens mest fantastiska naturbruksskola är ganska underbart. På det som blivit mitt fina andra-hem. Min jordbruksvärld. 
Det är sällan jag inte trivs här. Sällan jag inte vill gå på lektioner. Sällan jag inte längtar hit när jag inte är här. 
Ni förstår kanske.
Och det är verkligen många faktorer som skapar mitt ganska ultimata andra-hem. Men mest, allra allra mest är de otroliga människorna jag delar min vardag med. 
Det är svårt att umgås med människor så mycket som man gör här. Näst intill dygnet runt. Ändå går det, för att de är så bra, så fina, så speciella, så intelligenta, så charmiga, så roliga, så allvarliga och så kloka. 
De är värda så mycket. Betyder så väldigt.
Men så hör de till vardagen också, och då märks kanske sådant inte av i den utsträckning det borde. Vi måste stå ut med varann. Det blir på rutin. Men det kunde varit så jobbigt, och det är det inte. Det går lekande lätt. 
Med dom. Med er.
Idag känner jag det. Kanske är den här texten en liten påminnelse till mig själv. För ibland glömmer man, helt enkelt.


Dock har jag något jag tänkte komma till också. För att skriva sånt här om vännerna är ju fint, men ganska anonymt. De är mina Strömma-vänner, men de är ju också enskilda personer. Och det tänker jag göra tydligare. De ska få egna inlägg. 
Men någonstans ska det börjas. Och igår slog det mig att jag ville att Emma skulle få ett födelsedags-inlägg. Dock var ju hennes födelsedag förra veckan, och mina tankar är lite efter, så det gick inte. Istället blir det här inlägget Emmas, hon blir först. Hon är fin. 
Men det är ju ganska självklart!
Hon är himla, himla fin. Intelligent. Mycket vacker. Hennes tankar är väldigt bra, och hon är liksom intressant. Spännande. 
Självfallet är hon ju lite störd också, det är vi alla. Så galen och konstig! 
Underbar.

♥♥♥