vill inte höra vad du har att säga, bara hålla din hand

Som du kanske redan sett

Första snön kom inatt

Nu flyttar vi med fåglarna som trotsar Atlanten

Har du hittat rätt?

Kan du höra ditt skratt?

Kan du leva vid en brant med ena foten över kanten?

Vi vinner ingen tid 

Och vi får inte vänja oss för då är allting förstört

Jag är hos dig igen 

Som du kanske redan hört

Snöfallet har varat hela dagen konstant här. En mycket ultimat första-snön-dag, utan att ge sig efter ett par timmar och bli slask. (Fast jag iförsig är ganska förtjust i slask också..) Det har vart snöknarr under fötterna. Snöbollskrig utanför ridhuset. Årets första mulning, och mulande (åh den känslan!). Skoavtryck i snön tvärs över gräsmattan. Och snön, hela tiden. Oavbrutet fallande.

Kvällsäventyret, i mörker och minusgrader. Vackraste. Mörker, mörker, mörker, billyktor närmare å närmare (och så ser man ingenting i fem sekunder), plötsligt förbi, konstant mörker (och så ser man återigen ingenting i fem sekunder). Strålkastare som lyser upp snöfallet man annars bara känner. Vi såg nog ut som fem påpälsade, rödkindade töntar, ute efter föda. Russin och korngryn. 

Det var fint.

Jo, jag är åter där jag hör hemma. Spelar musik, äter mina russin i världens bästa rum med sina många defekter (just nu alldeles för många trasiga lampor).

Tänker vara tyst ett tag, och vara lycklig.

Lyckokänslan bara vinter kan ge mig. Jag är nog alltid ett med vintern.

Imorgon far jag förhoppningsvis in för att träffa M, det gör mig glad. 

M, den ena av mina två fina mest trogna bloggläsare. Vi har inte setts sen en student i maj.

♥♥♥

(dokumentation av äventyret, btw)