dagarna som går, stundtals nedtyngd till fotsulorna.
jag förstår ingenting.
jag pratar allvar. som terapi. jag är tyst. som terapi. jag låter dom tjata sönder mitt huvud i nästan två timmar. terapi? ja, eller en omstart. det hjälper inte.
jag har fina framtidsplaner, saker att se fram emot, både väldigt nära som i på lördag och långt borta som i den kommande sommaren.
men vännerna fick föresten tråkiga besked idag. det har gråtits den här veckan och jag känner massa känslor.
men jag uttrycker visst mest min nedstämdhet i suckar. dom förstår det ibland. 
och det är nog bra. 


nu är jag vid fotsulorna igen. 
men det tyngsta är att det inte vill stanna, på något stabilt..