vad ingen trodde.

okej.
.
jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här. det har gått lång tid sen jag uppdaterade den lilla bloggen nu, men jag har varit opepp och ledsen så det har inte blivit. ni förstår att det är lättare att hantera att allt känns nytt och konstigt första veckan man är på ett ställe, för så ska det vara, men när det fortsätter och blir värre och värre under den kommande andra och tredje veckan så är det inte så roligt längre, och det är inte så lätt att ta sig igenom det. inte när man vet att man har planerat att stanna tio veckor sammanlagt.
.
ni förstår att det här går inte. det fungerar inte för mig, ingenstans, inte alls. jag tror att jag vantrivs här, jag har aldrig vantrivts någonstans förut men jag tror det är så här det känns. och för att ni ska förstå allt krävs en lång förklaring, men det får nog bli face to face isåfall, det är för svårt att försöka skriva allt i ord här. för det är så många faktorer som gör det, som gör att jag är helt ur balans och mår sämre än jag någonsin har gjort innan. det känns lite för komplicerat.

ja. så är det, pretty much. inte som man skulle önskat kanske. men det viktigaste är att jag får komma härifrån snart. för jag kan inte självmant orsaka mig själv det lidande jag känner här i tio veckors tid. det skulle nog vara helt sinnesjukt.

.

men även om det inte är någon bra tillvaro här har iallafall min familj kommit nu och förutom deras kärlek har jag fått en fungerande kamera i mina händer. och även om tillvaron inte är bra är det fortfarande lika vackert, de första fotona finns på min dator och jag ska dela med mig av det så småningom så ni får se. promise.

.

♥