We held our books instead of hands

ni vet den där känslan, när man erinrar sig att en person man aldrig har träffat men ändå gillar otroligt mycket är världens trevligaste, världens bästa person? där befinner jag mig med jamie cullum. ända sedan februari har han varit föremål för sån otrolig lycka och entusiasm i min värld. jag vet knappt någonting om den här mannen, och ändå gör han mig så oslagbart glad. 

jag tycker både att det är lite obehagligt, och lite fantastiskt. förtjänar han alls denna dyrkan från mig egentligen? eller är det bara underbart att jag kan få uppleva den här glädjen utan att behöva bry mig om något djupare än vad han framför musikaliskt? eller är detta antingen/eller bara helt oväsentligt?
.
jag har sagt till många människor att jag efter februaris slut bara ville fortsätta ha jamie cullum som månadens man. han var fortfarande, och är, min favorit-man i hela världen. helt ytligt, men det är han. jag vill förmedla detta till alla det har undgått, jag vill ge er en ärlig chans att introduceras för honom, se hur han se ut och framförallt, lyssna på honom. för det är därför jag är en tönt när det kommer till denna lilla brittiska, pianospelande man. han framför musik som är något av det bästa jag vet. och på grund av detta önskar jag också allt jag har att jag kommer till dalarna och får se honom spela live den trettonde augusti, för få saker är nog så värda att lägga pengar på i mitt liv just nu som den konsertupplevelsen skulle vara.
.
här är i alla fall först låten wheels framförd i någon form av radiosändning och sedan ett otroligt roligt men galet klipp på någon form av mellandel i låten mixtape, verkligen värt att se, om ni vill. 

♥